Broad Peak (8051 m): Skidåkning och tårar i stjärnljus
Läs den gripande historien från Alfa-ambassadören Thomas Lone.
Ursprunglig artikel skrivet av Thomas Lone, översatt till svenska.
Vinden ylade utanför tältet. Klockan var 7 på morgonen den 18 juli 2021 och jag vaknade plötsligt av att det sprakande från walkie-talkien i sovsäcken. Både ögon och läppar kändes ihop klistrade från sömn- och vätskebrist den senaste veckan. Efter mer än 4 dagar utan syre över 7100 m hade jag så lite energi att jag knappt orkade resa mig i sittande ställning. Det var då som öronen registrerade orden från Vitaly som varken hjärnan eller kroppen ville tro på – Mr. Kim klarade sig inte.
Galna ryssar
Äventyret till Himalayas gömda pärla «Karakoram » startade 18 månader tidigare, på en ännu mindre gästvänlig plats. Jag hade precis nått toppen av Antarktis högsta berg, Mt. Vinson (4892 m), och därmed slutförde jag mitt livs största projekt hittills: «The Seven Summits». Under denna expedition träffade jag en europeisk grupp ledd av den ryska guiden Artem. Han kände två profilerade ryska klättrare och skidåkare som hade satt upp det mycket svåra målet att åka skidor ner från alla 14 toppar över 8000 m – och göra det utan konstgjort syre! Dessa galna och äventyrliga ryssar letade nu efter en tredje partner. Artem hade lagt märke till mina skidkunskaper och satte oss i kontakt när vi nådde fastlandet.
Vitaly Lazo och Anton Pudovkin var ordboksdefinitionen på helt galna och äventyrs sugna ryssar. Ju högre risk, desto bättre! Vitaly var en naturlig ledartyp och efter flera år till sjöss hade han börjat guida och så småningom börjat klättra professionellt. Anton var en lång och smal klättrare som alltid var på gott humör, men han pratade knappt ett ord engelska. Han hade gjort en ny rutt uppför Trollveggen (The Troll Wall) under vintern, i början av 2000-talet och sedan dess har han drivit ett eget företag med professionella säkerhet- och tillträdesarbeten på byggarbetsplatser. Båda männen har fått hederstiteln "Snow Leopard Award" efter att ha klättrat de 5 högsta och mest ökända topparna i gamla Sovjetunionen. Vi hittade snabbt varandra och jag hade den stora äran att delta i deras projekt och få följa med till Pakistan.
Baltoro – Ren magi
Efter ett snabbt coronatest på flygplatsen träffades äntligen hela teamet för första gången på Envoy Continental-hotellet i huvudstaden, Islamabad. Målet var att göra en fullspäckad dokumentär från expeditionen. Filmteamet var också helryskt och bestod av regissören Dimitry, huvudfotografen Mitya och drönarpiloten Farit. Staden var stekande varm, så när pappersarbetet var i ordning satte vi kurs mot Base Camp. Resan tog över en vecka och var lite av ett äventyr i sig. Vi flög till Skardu och därifrån körde vi Jeep en hel dag på de mest tveksamma vägar jag sett, in till den lilla byn Askoli. Därifrån gick vi 100 km till fots in i Baltoro-dalen. Jag kände mig så otroligt lycklig bara av att få uppleva detta fantastiska landskap som gradvis blev kallare och vintrigare.
Halvvägs fick vi fri sikt mot Trango Towers där norrmännen Hans Christian Doseth och Finn Dæhli blev de första i världen att bestiga världens största granitvägg 1984. Omgiven av de vackraste bergen på denna planet vandrade vi uppför Baltoro glaciären, som utanför polarområdena är jordens längsta glaciär. Den sista dagen svängde glaciären skarpt västerut och ett helt overkligt fjällområde öppnade sig framför våra ögon. Mitt inne i dalen tornar majestätiska K2 (8611 m) sig upp, och vår destination Broad Peak (8051 m) dominerade hela norra sidan av dalen.
Fokus av stål, skidåkning och adrenalin
Base Camp för Broad Peak ligger på 4900 meters höjd över havet, och vi tog några vilodagar där för att vi skulle få känna oss så utvilade som möjligt. Höjden tär extremt på krafterna. Allt eftersom veckorna gick begav vi oss allt högre upp på berget och vi gjorde oss redo för ett toppförsök i slutet av juli när vädret statistiskt sett är som bäst.
Att åka skidor på denna höjd var inte av denna värld. Det var extremt brant, och det kändes som om glaciärsprickan nerför bergssidan skulle sluka mig totalt om jag inte hade fokus av stål. Jag kände adrenalinet pumpa i ådrorna och det kom ett rop av upphetsning från min mun. Eller, åtminstone de 2-3 svängarna jag hann med innan jag var tvungen att sluta tvärt och andas syrgas. Därefter blev det helt svart framför ögonen.
Sammanhållning, matförgiftning och hårt arbete
Stämningen i Base Camp präglades av mycket skratt och berättelser från tidigare äventyr. Det var en mycket stark sammanhållning mellan lagen. På grund av Corona var vi bara 28 klättrare på berget, ungefär hälften av det normala antalet. Det var ett mixat lag från Ryssland, Estland och Azerbajdzjan, ett belgiskt lag, ett brittiskt, ett koreanskt, Don Bowie med den finska flickvännen Lotta och vi.
Trots alla trevligheter började förhållandena på höjden att tära på kroppen. Tyvärr fick jag svår matförgiftning och kilona rasade av snabbt då jag inte kunde få i mig tillräckligt med näring. Efter ungefär en månads hårt arbete, bärande och anläggande av tältplatser högt uppe på berget kom dagen äntligen. Vi fick äntligen väderfönstret vi väntat på och begav oss upp till toppen med allt vi hade.
Den här expeditionen var på en helt annan nivå än jag var van vid från tidigare resor. På Mount Everest hade sherpas hjälpt oss att bära utrustning och syre högt upp på berget. Nu stod vi på egna ben. Vi var tvungna att sätta rutten från scratch, och vi klättrade utan konstgjord syretillförsel. Efter två dagar nådde vi Camp 3 på 7100 m, och gjorde oss redo för den sista etappen mot toppen tillsammans med 15 andra klättrare.
Toppförsök i en ändlös natt
Toppförsöket startade 21:30 på kvällen. Det pirrade i hela kroppen; varje steg mot toppen var ett nytt höjdrekord för mig utan syre. Ryggsäcken med skidor och överlevnadsutrustning skavde på axlarna, men kylan var det värsta. Efter bara en timme kände jag tårarna svälla - frosten bet på tårna innanför mina pjäxor. Jag försökte ständigt hålla dem i rörelse, hålla cirkulationen och friktionen igång för att undvika mina allra värsta rädslor: djupa köldskador och amputationer.
Vid 23:40 började jag tvivla på om det var en bra idé att fortsätta. Ju kallare det blev, desto mer växte ett ovälkommet tvivel inom mig. Klockan 02:34 var det -32 grader och sikten var lika god med ögonen öppna som stängda. Jag började gradvis tappa all energi och lust i kroppen. Jag var tvungen att hitta en ny metod för att driva mig själv vidare.
Tre trappsteg var cirka en höjdmeter. Jag hade cirka 2500 steg kvar till toppen. Jag började räkna. Ett steg i taget. Tempot var långsamt. Ofta stannade jag helt och samlade krafter för att ta 4-5 steg i rad innan jag fick stanna igen, vila händerna på knäna och andas djupt i någon minut eller två. Efter 10 minuter av sådana framsteg var jag helt utmattad. Jag minns att jag låg ner mot bergsväggen för att vila och slumrade till lite för att samla kraft till nästa drag.
Dödszonen
Efter en ändlös natt dök de efterlängtade solstrålarna äntligen upp på vår rutt runt 10:00. Anton och Vitaly låg precis bakom mig och efter ytterligare några timmar nådde vi ravinen mellan Broad Peak Central och huvudtoppen. Vi var nu på 7850 m, och kände en otrolig lättnad att äntligen kunna börja på den ökända toppryggen. När vi äntligen klättrade in i dödzonen som ligger över 8000 m var klockan redan 16:00. Det var uppehåll i vädret och det var bara några timmars dagsljus kvar. Vi hade en kort diskussion då det bara var 40 höjdmeter kvar till toppen: Ska vi ge upp medan allt fortfarande var bra med oss? Vi bestämde oss för att återvända till Camp 3 och hann knappt tillbaka till tälten innan det blev mörkt. Vi somnade snabbt, helt utmattade.
Iskall död
Under natten sprakade det till plötsligt radion. Base Camp försökte nå oss eftersom det fortfarande fanns folk på berget som inte hade kommit ner i tid. Det nästa dygnet skulle verkligen visa oss den mörka sidan av bergsklättring.
Vi samlade ihop vad vi kunde av syre och medicin i Camp 3 och hjälpte flera av dem som kom ner. Jag satte en dexametasonspruta på en pakistanier med hjärnödem och hjälpte en annan med frostbitna fingrar. Men det stod snart klart att det var de som var högt uppe i bergen som verkligen behövde hjälp. Vi var tvungna att inleda en stor räddningsaktion. Anton och Vitaly hade mest fysiskt överskott och begav sig upp till toppen igen, denna gång med syrgasmasker på. Anton kom tillbaka med en rysk dam några timmar senare, medan Vitaly fortsatte att leta efter den sydkoreanske legenden Kim Hong-bin.
Det visade sig att Mr. Kim hade fallit genom en snödrev. Han stod på en liten bergsavsats med ett 2000 meters stup under sig. Han hade stått där helt ensam i över 18 timmar och var kraftigt nedkyld. Det var ett mirakel i sig att Vitaly överhuvudtaget lyckades hitta honom på nästan 8000 meters höjd. Ett lyftsystem gjordes med rep och Mr. Kim började dras upp till säker mark. Sedan gick det fel. Ingen vet exakt vad som hände och i vilken ordning, men plötsligt spändes repet tvärt och gick av. Han föll ner 2 000 höjdmeter till en säker död, på östra sidan av Broad Peak.
Tårar i stjärnljus
Senare på kvällen kom jag ner till ett tungt påverkat Base Camp. Alla hade skapat starka band efter att ha klättrat tillsammans i över en månad på berget. De tidigare muntra ansiktena och glada människorna var nu helt bleka.
Mr Kim hade faktiskt nått toppen innan han föll. Han fullbordade därmed sitt livs största dröm att bestiga alla 14 toppar över 8000 meter. Jag minns att jag stod och tittade upp på en stjärnklar K2 och fällde en tår samtidigt som jag tänkte att han inte kunde hitta en lämpligare viloplats. Där och då kände jag i mitt hjärta att expeditionen var över för min del. Huvudet var inte längre med. Jag ville hellre hedra Mr. Kim och berget genom att komma tillbaka senare i livet.
Broad Peak gav mig en brantare inlärningskurva än någon annan expedition jag har varit på tidigare. Jag fick många erfarenheter med mig i ryggsäcken och i hjärtat som jag tror kommer göra stor skillnad i mina framtida äventyr.
Följ Thomas på @thomaslone