Första Norska bestigningen av  berget Himlung Himal (7125) i Himalaya.

Första Norska bestigningen av berget Himlung Himal (7125) i Himalaya.

 Resedagbok från vår ambassadör Monica Hundseid
Ursprunglig artikel skrivet av Moa Hundseid, översatt till svenska.

Himlung Himal ett berg som sträcker sig över 7125 meter över havet. Ett berg gömt bland de många dalarna i Nepal, som är mycket mer prestigefyllt och erkänt än Phu-dalen. Berget ligger i Annapurna-regionen och är inklusive med Annapurna 1,2 och 3 ett av världens farligaste berg. Och inte minst har jag döpt en av mina getter till, Annapurna moderna av  Himalaya.  
Dalen upp till huvudlägret till berget återspeglas i gammal tradition där sherpas bor i sten stugor med halm- och lertak. De använder sina kor för mjölk, kött och skinn. De använder dem också för att transportera mat och utrustning till byn. De odlade allt som de åt, främst potatis, men även grönsaker som broccoli och morötter.

De är klädda i långa dräkter med förkläden som visar att de är gifta och vill bilda familj. De har stora leenden som förmedlar vänlighet och gästfrihet. Barnen i byn har lärt sig att sträcka ut handen efter godis. Det är ett nöje att få ge lite till dem som ger ett så stort intryck på våra själar och hjärtan. Det lilla jag ger, ger stora leenden, dans och glädje. Alltid trevligt att få ta del av och uppleva deras liv. 

Målet med resan var återigen att få dyka in i en okänd värld, resa tillbaka 150 år i tiden för att uppleva en urbefolknings primitiva jordbruksliv i ett av världens mest äventyrliga bergskedjor i världen, Himalaya. På vägen skulle vi få uppleva toppen av ett 7000 meter högt berg som inte präglas av massturism, prestige och för att bland annat bli Norges första besökare på Himlung. 
På turen hade jag med mig skidor, då jag ville åka skidor nerför berget. Eftersom berget inte var tekniskt svårt skulle det vara möjligt att uppleva nedfarten på skidor för första gången för mig i östliga delen av världen.  


Vägen dit måste anpassas. Man måste ta hand om sig själv, dricka vatten, få i sig tillräckligt med mat och se till att man har det bra. Men det kanske är viktigaste att hålla sig motiverad mot målet. Man kan känna sig stark och kan behärska att leva med lite syre, men finns inte motivationen och psyket på plats kan målet vara svårt att nå. Vid Mount Everest tidigare år präglades min kropp av mycket sjukdom under hela min vistelse mot toppen, men min vilja var så stark för att ge det som krävdes för att nå målet. Och det klarade jag trots att fysiken inte var på min sida.  

Ressällskapet den här gången bestod av mig, och Elisa Røtterud. En kvinna från modebranschen med oändligt mycket erfarenhet från hela världen bakom sig, men som numera är inriktad på friluftsliv och natur än modebranschen. En inspirerande kvinna på många sätt, och vi är duktiga tillsammans på att skapa bra stämning med inslag av galenskap. Vid vår sida hade vi kvar min sherpa. Jag har som regel att jag brukar använda de jag känner till och som jag vet kommer att anstränga  sig för att vi ska kunna nå vårt mål och som tar hand om en och gör mig glad på turen. Tserring sherpa är 33 år, eller snarare han tror att han är det. Hans föräldrar är osäkra på vilket år han föddes på grund av primitiva levnadsförhållanden i byn där han kommer ifrån, där tid och år inte alltid har stor betydelse, men han gör det till sin fördel och ändrar sin ålder beroende på när det passar att vara en äldre man eller när det passar att vara yngre. Anpassningsbar som alltid. Förutom oklart födelseår är Tsherring min nepalesiske storebror, och jag är hans khanchi vilket betyder yngst i syskonskaran. 
Han är en vansinnigt stark person i de höga bergen. Han kan bestiga flera 8000 meters berg efter varandra under loppet av dygn. Omtänksam och snäll, han tar hand om dig under dagen om du behöver hjälp med något. Jag har stor respekt för honom och hans familj som består av högt respekterade bergsbestigare. Hatten av !! 

För att ta sig från Katmandu till Phu-dalen som är startpunkten för resan är det 14 timmar med bil och fyrhjulsdrift. Vi kör genom livliga gator i Katmandu till öde skogsvägar som ger dig höjdskräck från bilstolen, till 200 meter djupa klippor ner i glaciärer. HMS har inte brytt sig om underlaget på vägarna, kör man av här är det en säker död.  Tacksamt för en själv är så uppslukad av byarna och de vita bergen som sträcker sig till verser på avstånd och som tar bort dödsångesten och rädslan för att hamna på huvudet nere i en glaciär. 

Vi är ett litet följe som reser tillsammans. Vi och sherpas. Vi får hjälp med det mesta av bagaget på väg uppåt. Jag tycker bäst om att hjälpa till så mycket som möjligt, så jag bär så mycket som möjligt själv. Jag har rest med tung ryggsäck tidigare i höga höjder så jag tål mer än andra, så jag bidrar. De flesta andra turister har en kamera i ryggsäcken och en flaska vatten ... and that´s it! Jag tycker de flesta borde ha så bra vett att inte ta med för mycket, många tar med sig allt för mycket upp på berget. Utrustning på 30, 40 och 50 kilo! Det är för mycket, en bärare får samma betalning om han bär 20 eller 40 kilo på ryggen. Det är inte rätt! Om du ska upp i fjällen med så mycket skit bagaget bör du ta ansvar för att bära stora delar av det själv. Jag hade 26 kilo med mig in i bergen, minst 10 kg bar jag själv vilket gör att transportören bara behöver bära max 16 kilo av mitt bagage. Något för många att tänka på! 

Andas in, andas ut. Försök att få ut det mesta av syret som du andas in. Dagarna gick och vi passerade unika och gammeldags byar. De ser övergivna ut men på vissa ställen bor där 3 stycken, på andra 17 stycken. Landskapet indikerar på att vi närmar oss Tibet. Landet som norrmän inte har haft tillgång till på många år på grund av oenighet mellan Kina och Norge om ett utdelat Nobelpris. Jag får en känsla av att jag är i Afghanistan, tungt beväpnade amatörsoldater kommer att dyka upp... men sanningen är den att bara är små fina sherpafamiljer som bor i bergen med sitt primitiva jordbruk som försöker överleva vintern med vad de skördar under årstiderna. 

Vi nådde huvudlägret på 6 dagar. Vi var rastlösa och var inte redo att stanna i basecamp mer än nödvändigt. Vi ville gå upp, acklimatisera oss väl och pressa oss mot toppen. I basecamp äter vi god mat, vi träffar gamla bekanta och nya ansikten. Själv tycker jag bäst om att vara med sherpas eller med mig själv i tältet. Huvudlägret blir ofta en samlingsplats för många drömmar, men också en samlingsplats för skryt och prestige. Det gillade jag inte, jag har aldrig gjort långa turer och bestigit höga berg för status. Men det finns dyra turer som kommer med status. Normalt brukar jag prata lite om vad jag har gjort eller vart jag vill åka. För när du är en ung tjej med långt blont hår är du en måltavla. Särskilt från vita, rika män. Jag blir äcklad. Och jag skulle verkligen kunna tänka mig att visa långfingret åt dem många gånger om men det skulle vara ett lågvattenmärke och skulle inte vara någon nytta för någon.  Jag tänker att vi alltid kan mäta våra prestationer när vi når toppen och se då vem som snackar. 

Puja är en välkänd och viktig tradition som vi genomför tillsammans med sherpas, och lamas som håller i ceremonin. Vi ber om lov att bestiga gudinnan, som är berget. Och lycka på vägen Vi dricker öl och roas oss. God mat, dans och jojk ingår faktiskt också. Vi tar gärna del av en så fin tradition, vi visar respekt. 
Efter pujan är allt du behöver göra att vänta på start-signal från himlen. Om vädret är tillräckligt stabilt för att kunna besöka toppen. Vi behöver 3 stabila dagar innan det är möjligt att nå toppen. Vi hör att flera stora grupper har vänt på grund av starka vindar och kalla temperaturer. Med temperatur ner till minus 40 grader, och vind upp till 17 m/s... som ofta leder till frostskador. Vi väntade 3 dagar i huvudlägret innan vi fick vår startsignal godkänd. Jag var så rastlös... jag var så redo. 

Jag var så spänd på att få åka ner från 7000 meter höjd. Jag har åkt skidor så länge jag har kunnat gå. Men jag är egentligen ingen skidåkare, jag är inte så besatt med att allt ska vara så perfekt och ståtligt, det ska bara fungera och det räcker för mig.  

Det är ett sätt att utmana sig själv. Jag har åkt ner för branta sluttningar tidigare, men med telemarkskidor. Den här gången ska jag prova ranodee ner, jag tror att jag var 11 år sen sist jag hade rando på fötterna.  De flesta tycker att jag är galen och att jag borde ha tränat, planerat och kontrollerat mer, men då vore det här inget äventyr. Sättet jag gör det nu på är spännande, riskabelt och äventyrligt. 

Camp 1 är fylld med ton på ton av sandhögar och stora stenar. Det är mer eller mindre ett grustag. Glädjen är större när vi kommer till camp 2 efter en natt på föregående tältplats. Sömnen var ok. Att övernatta på 5500 meter över havet kan vara bättre men den var helt överkomlig med en kropp som är bra anpassad till höjden. Planen var att göra en stöt direkt från camp 2 klockan 23:30 på natten. Det är en otrevlig start att börja morgonen med. Att gå upp efter 2,5 timmars sömn och sedan gå igen, i 18 timmar i sträck. Nätter på toppen är de värsta och finaste på jorden, men är även de mest smärtsamma. Jag går igenom natten. Det är 45 grader minus. 15 m/s. Det är kallt och det är lätt att få köldskador. Jag täcker över gamla ärr som Mount Everest gav mig tidigare år. Om man är ouppmärksam sker misstag och man lär sig i regel av dem, men stora misstag är ofta omöjliga att rätta till. Endast anpassning är möjlig. 

Vi möter väggar som är 70 grader branta. Hårda snökristaller blåser runtomkring oss. Elisa är långt före mig. Jag kämpade lite med min motivation. Toppen blir plötsligt inte så viktig. Jag har skidor på ryggen. Jag känner att jag borde ha mer att ge. Mer kraft att förlita sig på. Tserring ger mig varmt te från termosen. Han ser att jag inte är hungrig som jag borde.  Jag är också kall om benen. "Khanci you can do it, just a bit further". Bra omtänktsamma ord från Tserring ger mig motivation. Steg för steg tog vi oss närmare toppen, men med mindre energi. Jag tog av mig skidorna innan toppen, Åsnes skidorna som skulle ta mig ner igen.  Jag gav upp drömmen om att susa nerför de branta väggarna med skidor. Det krävdes för mycket energi, som jag inte hade. Risken att tappa kontrollen var för stor. Vi tog oss upp till toppen efter att Elisa och hennes sherpa varit där. Det tog en timme extra. Vi log och tog bilder på oss på många tusen meter upp mot himlen. Vi var glada men trötta. Jag var åtminstone trött. Toppen gav oss 5 minuter, vinden var så stark att vi påbörjade nedfärden strax efter ankomst. Vi skulle tillbaka till basecamp samma dag. På vägen tillbaka började jag fantisera om att jag var med i en film och olika scenarier hände runt omkring oss, det är ett tecken på att kroppen är trött och behöver mer syre och vila. Kanske för lite att dricka också. Samma sak hände i tufft väder över 8000 meter höjd innan, då är det dags att återvända till havsytan. 

Ner från berget pirrade det i kroppen av att jag var så exalterad . Jag sprang i samma skor genom dalen som hade tagit mig till toppen, Juvass av Alfa. Jag var redo att komma hem igen till västlandet, energin kom tillbaks igen efter en 0,5 liters flaska cola. Jag ville ha hem och det fort. Bestämde mig för att ta en paus från Nepal ett tag, jag har bidragit till ekonomiska fördelar, vänskap och fina minnen. Nya äventyr stod i tur. 
 
Följ Moa vidare på @moahundseid